Ljusets återkomst

En sol, hundra ögonblick. Ibland synlig som en tydlig skiva, ibland upplöst i ljus eller dold bakom moln. Samma stjärna, men varje möte med den är annorlunda.

Mina akvareller kretsar kring det beständiga och det förgängliga — permanens och impermanens. Utgångspunkten är vår relation till solen: en stjärna på ett ofattbart avstånd, vars närvaro samtidigt är en del av vår mest vardagliga erfarenhet. Vi känner dess värme, följer ljusets förändringar och räknar våra dagar och år. Solen anger vår plats i universum och ger förutsättningarna för livet här. Den rymmer också en kraft som kan förtära.

Solen finns där oavsett vilka moln som skymmer den. I förhållande till våra liv framstår den som bestående. Ändå är vår erfarenhet av den ständigt föränderlig. Ljuset skiftar med vädret, tiden på dagen och platsen där vi befinner oss. Det som återkommer möter oss aldrig riktigt på samma sätt.

I utställningen Ljusets återkomst på Husby konsthall möttes två delar av mitt arbete: hundra små solbilder och tio stora akvareller där solen är närvarande genom vatten. Tillsammans undersöker de hur något så avlägset kan bli nära och konkret, och hur ett återkommande ljus kan rymma ögonblick som aldrig kommer tillbaka.

100 dagar av sol består av hundra akvareller. Varje bild är ett kort nedslag, ett möte med solen under en begränsad stund. Upprepningen håller samman serien, samtidigt som skillnaderna mellan bilderna får ta plats. Solen framträder, försvinner och återkommer. En tydlig form kan i nästa bild vara nästan upplöst.

Titeln rymmer också tiden som arbetet består av. Hundra dagar är en följd av enskilda stunder, var och en med sin egen närvaro. Sedda tillsammans blir bilderna ett sätt att betrakta både det som består och det som förändras. Samma sol finns i dem alla, men dagarna är olika.

I de stora akvarellerna möter jag solen genom vatten. Ljuset återspeglas i ytan, bryts på sin väg genom vattnet och förändras med vågornas rörelser. En enda sol kan delas i tusentals tillfälliga solar. Glittret är välbekant, men kan också föra tanken till en stjärnhimmel. Det konkreta och det kosmiska finns nära varandra.

De tre målningarna För flera solar sedan I, II och III kretsar kring dessa reflektioner. Titeln låter solen bli ett mått på förfluten tid. Vattenytan bär ljuset för ett ögonblick, innan rörelsen förändrar det. Nästa reflex uppstår nästan på samma plats, men är redan en annan.

I Det långa nuet omges en simmare av vatten, ringar och glitter. Här möts människans begränsade tid och känslan av något som sträcker sig långt bortom henne. Ett bad är en enkel, kroppslig erfarenhet. Samtidigt kan en sådan stund kännas märkligt vidsträckt, som om nuet har fått mer rum.

Tid i vila I, II och III för blicken under vattenytan. Kropparna befinner sig i ett tillstånd där rörelse, tyngd och ljus upplevs annorlunda. Titeln närmar sig känslan av att för en stund kliva ur den vanliga tidens gång. Tiden fortsätter, men upplevelsen av den förändras. Vilan är tillfällig; vi kommer att återvända till ytan.

I Timmarna däremellan I, II och III finns fåglarna, båtarna och det öppna vattnet. Motiven hör till en igenkännbar värld, med stunder som kanske inte utmärker sig genom någon särskild händelse. Ändå kan just sådana timmar stanna kvar hos oss: ljuset över vattnet, en plats, känslan av att vara där.

De stora formaten ger mig utrymme att dröja vid det flyktiga. Motiven kan upplevas som långsamma, trots att en reflex eller en kropps rörelse förändras på ett ögonblick. Där finns en förbindelse mellan de små solbilderna och de stora vattenbilderna. Båda handlar om tid, men ger den olika utrymme.

Vattnet finns också i själva måleriet. Det för pigmentet över papperet, låter former uppstå och gränser lösas upp. Jag arbetar med det och försöker lämna plats för sådant jag inte helt kan styra. Materialets föränderlighet är en del av arbetet med bilderna.

När jag tänker på vad vi har och vad vi förlorar handlar det om ögonblicken och det som ryms i dem. Ett möte, en känsla, någons närvaro. Något som är betydelsefullt medan det pågår, men som vi bara delvis kan bära med oss som minne.

Ljuset kan återkomma utan att stunden återvänder. Jag vill dröja i glädjen över att vara här, med vetskapen om att stunden förändras också medan vi upplever den.

Ljusets återkomst visades på Husby konsthall den 3–25 oktober 2026, tillsammans med Jenny Övrebö.